Blogginlägg E

"The elements of journalism - What newspeople should know and the public should expect" innehåller ett antal punkter om hur journalistiken skall fungera; hur journalister skall arbeta och vad läsarna/tittarna/lyssnarna kan förvänta sig. Efter att ha läst boken och dessa punkter kan jag tycka att de är ganska självklara, t.ex. "Its practitioners must maintain an independence from those they cover", "Journalism's first obligation is to the truth". Jag trodde, eller kanske snarare hoppades, att journalister arbetade efter denna typ av riktlinjer. Men eftersom författarna känt behovet att skriva en bok om det, så är det tydligen inte så. Tyvärr. Att en stor nyhetskanal som Fox tar tydlig ställning i politiska frågor är illa för demokratin. Alla de som följer deras nyhetsrapportering uppmuntras att ta efter deras åsikter, utan att få en chans till objektiv och oberoende information.
Kovach och Rosenstiel skriver att pressen idag har förlorat sin roll som "gatekeeper", alltså makten att bestämma vad som blir nyheter och inte. Detta stämmer bra med tanke på alla nya medieformer som kommit till, där andra personer och källor kan luska fram nyheter och skandaler. Ett exempel är Liza Marklund-affären (som jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg). Först när bloggare uppmärksammat "problemet" tog media efter och gjorde det till en nyhet, trots att de visste om scoopet sedan tidigare. Detta visar att det som Kovach och Rosenstiel säger om konsumenter stämmer: från att ha varit passiva konsumenter av media, blir "folket" nu istället aktiva mediekonsumenter. Det finns dom som skriver bloggar och rapporterar, men det finns också dom som aktivt letar nyheter och information på internet utan att vänta på att tidningar eller tv skall ge dom de nyheter som de anser vara viktigast.
Att medierna ändrar form skall inte betyda att de överger principen om objektiv nyhetsförmedling. Att rapportera på nätet kräver snabbare svängningar och mindre tid att kontrollera källor, vilket kan vara ett problem. Samtidigt måste journalister sträva efter att ha säkra källor även där. Är man inte hundra procent säker på en källa så får man skriva det. Ungefär som igår morse när nyheten om Israels intagande av "Ship to Gaza- fartygen", då rapporterades olika siffror om antalet döda. Men så är det ju i andra medier också, ofta rapporterar man om sådant som ännu inte är fastställt till hundra procent. Samtidigt måste man göra skillnad på sociala medier och nyhetsförmedling. Det är olika saker med olika syften. Man kan inte kräva att en bloggare följer en journalists principer, de kan ju skriva om vad dom vill, medan journalisten åtar sig rollen som den som demokratiskt skall förmedla nyheter och information till medborgarna. Detta tycker jag är ganska självklart; vill jag ha information och nyheter surfar jag in på tidningssidor eller liknande, jag vänder mig inte till en bloggare. Det kan man göra sen, om man vill höra olika åsikter. Men inte i första hand för att söka information. Så på detta sätt ser jag inte att denna typ av media är någon fara för demokratin eller objektiviteten. Det finns såklart bloggare som är jätteduktiga och seriösa, jag läser ofta en blogg av en kille som skriver om politik. Han är väldigt duktig och seriös, och ofta lämnar han länkar och källor varifrån han fått sin information.
Bloggar och sociala medier kanske kan liknas vid de offentliga rum som fanns under 1800-talet där folk träffades och diskuterade, skillnaden är att idag kan man göra det hemifrån genom datorn.
Jag tror inte att sociala medier kommer att bli större än gammalmedia. Ofta finns en viss rädsla när ett nytt medium infinner sig, ungefär som när tv:n kom och många trodde att radion inte längre skulle behövas. Gammalmedia borde ta till sig det som är bra av sociala medier och sammanföra det med sin vanliga journalistik. Att inte hänga med på detta tror jag blir skadligt för dom i framtiden då sociala medier nog är här för att stanna.
Den förändrade medievärlden ställer krav både på journalister och oss konsumenter; journalisterna måste fortsätta att arbeta efter samma principer som tidigare, och vi måste lära oss att göra skillnade på professionell nyhetsförmedling och vanligt åsiktstänkande. Media skall inte driva propaganda, utan sakligt informera medborgarna. Om dessa principer, och de som Kovach och Rosenstiel listar, överges sätts vårt demokratiska samhälle på spel.

Blogginlägg D

Jag tycker att kampanjjournalistik kan vara bra om det finns ett väldigt bra skäl för att föra en sådan. Fallet med Dawit Isaak är säkerligen ett sådant. Problemet är dock att det är svårt att veta när ett fall verkligen är värt mödan att kampanja för, alla har vi olika åsikter och påverkas olika mycket av olika händelser. Det är svårt att bestämma vilka som är kriterierna och vem det är som bör avgöra om en kampanj skall föras. Det kan ju sedan också visa sig att det som man kampanjat för (ämnet för kampanjen) faktiskt inte borde ha kampanjats för, bakgrunden till beslutet om att starta en kampanj kan ha tagits på felaktiga beslutsgrunder. Personen i fråga kan ha ljugit eller så kan bakgrundsfaktan vara felaktig. Ett fall som liknar detta är kampanjjournalistiken som fördes för Medhi Ghezali, där det senare visade sig att kampanjandet inte borde ha skett. Överhuvudtaget är det riskfyllt att kampanja angående misstänkta brottslingar, det är ju inte meningen att pressen skall avgöra vem som är skyldig eller inte. Det är polisens uppgift. Samma sak gäller Annika Östberg, enligt mig. Hon har ju trots allt begått ett brott, där personer blivit mördade. Är det verkligen rätt att kampanja i sådana lägen? Det finns säkert andra saker eller människor som borde ha större rätt att synas. Jag tror säkert att pressens kampanjande för henne haft inflytande på att hon förflyttats till Sverige och snart släpps. Och jag tycker som sagt inte att det är rätt. Jag tycker inte att det är tidningarnas uppgift att avgöra om någon är skyldig eller inte, eller om straffet som utmätts var det rätta. Pressens uppgift är att vara saklig och objektiv, och det är den ju uppenbarligen inte i sådana fall. Dessutom är massmedia ett viktigt kommunikationsmedel som når ut till många människor och påverkar dem. Då är det viktigt att det som skrivs är sant och objektivt.
Även i fallet Aun San Suu Kyi har media säkert haft en betydelsefull roll, och i detta fall tycker jag att det är okej därför att vi här pratar om demokrati och frihet (precis som i fallet med Isaak). Tidningar skall självklart uppmuntra till demokrati och tryckfrihet.
Det som jag ser som riskfyllt är alltså att media har en stor makt och att det är viktigt att denna används på rätt sätt.

Ett annat fall som jag minns är den flicka som för några (många?) år sedan skulle utvisas till sitt hemland, trots att hon hade en svår ögonsjukdom som hon inte hade möjlighet att få botad där (om jag minns historien rätt). Tidningarna skrev jättemycket om det här, men om jag inte har fel så blev hon utvisad till slut iallafall. Detta är ett exempel på när jag tycker att det är svårt att veta om det är rätt att kampanja eller inte. Hjärtat säger såklart att hon verkligen borde få stanna och att tidningarna gör rätt i att försöka hjälpa henne, precis som dem gjort i flera andra fall, samtidigt som logiken säger att om svenska staten beslutat att hon måste utvisas så måste man acceptera det (eftersom det isåfall uppenbarligen finns orsaker till varför hon inte får stanna). I fall som detta är det svårt att veta vad som är rätt; själv skulle jag vilja att alla asylsökande fick stanna, men jag inser att staten inte ser på det på samma sätt. På samma gång så är det ju lite av pressens uppgift: att våga gå emot beslut och bestämmelser, eftersom det visar att vi lever i en demokrati och att alla inte behöver hålla med staten.

De som inte blir mediernas "kelgris" kan förhoppningsvis dra nytta av att vara i samma situation som den som blir "hjälpt". Om huvudpersonen får hjälp, kan andra personer sedan försöka få hjälp på samma grunder. Självklart är det dock svårt att avgöra vem som har mest behov av att bli hjälpt. Kanske fanns det någon annan som hade större behov att uppmärksamheten? Tyvärr är det ju ofta så det fungerar här i livet, alla får inte den chans eller rättvisa som dem förtjänar..

Vad det gäller tidningarna själva så är det okej om dom kampanjar för att de verkligen tror på det dom kampanjar för, inte för att dom sedan skall kunna komma och säga att: "titta, vi var bland dom som kämpade för det och tack vare oss blev det så".

Som sagt så är det svårt att avgöra när det är rätt att kampanja eller inte, vanligtvis tror jag dock att det kan vara något som inverkar på tidningarnas objektivitet och saklighet. Samtidigt kan det vara ett starkt medel för att påverka när det verkligen behövs (som i fallet med Isaak)...

Blogginlägg C

Jag har läst boken "Svensk maffia" av Lasse Wierup och Matti Larsson, vilken är en kartläggning av Sveriges kriminella organisationer. Boken skiljer sig nog en del från övriga böcker på listan, då den i stort sett är en faktabok och ingen direkt skönlitterär roman. Författarna har delat upp boken i olika kapitel, där varje kapitel diskuterar en organistion (ett kapitel för Bandidos, ett för Hells Angels osv.). Organisationernas uppkomst skildras, samt individuella medlemmar. Avhoppade gängmedlemmar och polisen får komma till tals och förklara hur organisationerna ser ut och arbetar.
Som sagt är det en bok fylld av fakta, skriven på ett rakt och enkelt sätt utan skönlitterära "utsvävningar". Allt som skildras i boken är sanning, författarna hänvisar till polisens uppgifter, domstolsbeslut m.m. Även om det är en faktabok så blir den aldrig långtråkig eller tung att läsa, tvärtom är den väldigt intressant. Förmodligen för att ämnet är intressant, men också för att författarna ändå lyckats skriva på ett "roligare" sätt. Flera gånger inriktar dom sig på enskilda medlemmars liv och berättelser, vilket dom skildrar som en historia. Författarna är väldigt kunniga (Wierup t.ex. är en reporter inriktad på organiserad brottlighet), vilket märks även om dom själva inte tar stor plts i berättelsen. Vid ett tillfälle bara märks deras närvaro och dom blir personliga: när dom intervjuar en kille i förorten som verkar allmänt galen och farlig, vilket dom kommenterar med en viss oro för sig själva. I övrigt är boken väldigt objektivt skriven, det förekommer inga personliga värderingar eller förebråelser. Inledningen när dom beskriver "maffians" framväxt och dom frågar sig varför killar går med i sådana här gäng, är väldigt intressant.

Denna bok är utan tvivel en bok som är byggd på fakta och därför absolut kan kalla sig för en sann bok. Överlag tycker jag dock att det är okej att blanda sanning med lite fantasi, att skriva en hel bok utan påhittade stycken kan vara svårt och kanske göra boken mindre attraktiv att läsa. Men, jag tycker absolut att man då på framsidan skall skriva att det är en bok som är baserad på sanna händelser, inte att det är en sann bok. Då har man garanterat sig för eventuella diskussioner och problem. New journalism är absolut ett intressant sätt att skriva på, och det är förmodligen en stil som kan göra det lättare för många läsare att ta till sig allvarliga händelser och förstå problemen runt omkring. Att bara läsa en faktaartikel om misshandel eller våldtäkt är ju inte lika lättförståeligt som att läsa hur t.ex en slagen eller våldtagen kvinna verkligen upplever situationen, vad hon får utstå och varför hon inte får/vågar fråga om hjälp osv.
Fast, författaren måste ju ända försöka vara objektiv, och det är viktigt att han/hon gjort en riktig bakgrundsresearch och satt sig in i ämnet den skall skriva om, för att undvika att något vinklas eller missförstås.

Angående debatten om Gömda och Liza Marklund har jag alltid tyckt att den överdrivits. Visst, jag kan förstå att folk är upprörda över att Marklund insisterar och säger att hela boken är sanning, om det nu kommit fram att det inte riktigt var så (hennes trovärdighet faller ju, vilket är något av det viktigaste en journalist har), men samtidigt förstår jag inte vad det gör för skillnad för själva berättelsen och budskapet. Berättelsen låter oss förstå hur en misshandlad och förföljd kvinna lever, sen om just denna berättelsen var överdriven så spelar det väl ingen roll. Faktum kvarstår: det är ett stort problem som samhället måste försöka tackla bättre. Budskapet ändras inte vare sig boken är helt sann eller inte. Och det viktiga är ju att budskapet når fram...

Blogginlägg B

Sverige är förmodligen ganska unikt med sina etiska spelregler, vilket är något som jag tycker att vi måste värna om. Pressen skall inte agera varken som poliser eller domstolar, utan rapportera om det arbete som dessa institutioner utför. Faran med namnpublicering är just att den/de utpekade anses som skyldiga, trots att detta ännu inte bevisats. Vid ett erkännande eller en fällande dom är det däremot helt okej att publicera namn och bild enligt mig.
Journalister arbetar såklart efter att hitta nya scoop och nya fakta, vilket kan leda till att man vill avslöja mer än vad som kanske är berättigat. De måste då komma ihåg att dom har ett moraliskt ansvar. Media har så stort inflytande på oss och når ut till otroligt många människor, så när man har så stor makt måste man vara försiktig med hur man använder den. Oskyldiga människor skall inte behöva riskera att få sina liv förstörda. I Italien t.ex. finns inte alls dessa etiska regler, tvärtom publiceras namn och bild hej vilt. Förra året inträffade ett antal våldtäkter där gärningsmannen/gärningsmännen inte kunde hittas här i Rom. Efter ett tag publicerade både tidningar och tv namn och bilder på två män från Rumänien, och pekade ut dem som gärningsmän. Dessa förlorade sina arbeten och blev utsatta för olika hot och påhopp. Efter ett antal veckor visade det sig dock att dom var oskyldiga och den riktiga gärningsmannen hittades. Men då var skadan redan skedd, i mångas ögon var dom trots allt skyldiga eller iallafall inblandade på något sätt.
Vidare skriver tidningarna alltid ut brottslingars, eller förmodade brottslingars, härkomst. Ofta kan man läsa "Två polacker greps idag av polisen...". Detta späder ytterligare på den främlingsfientlighet som råder här (enligt mig), och risken är väl att samma sak händer i Sverige också om brottslingars härkomst skrivs ut. Samtidigt kan jag ändå tycka att det är okej om personen fällts och om bakgrunden har haft påverkan på brottet som begåtts (vilket den absolut inte behöver ha), vilket isåfall kan leda till en diskussion om hur man kan ta tag i problemet (t.ex. som i fall som rör s.k hedersmord) men om det inte är så förstår jag inte varför det behöver nämnas.

Efter att ha lyssnat på radioprogrammet slogs jag av några saker. Polisen säger att det i dåläget inte pekade på ett hatbrott, så varför skulle man då ta upp pojkarnas extrema åsikter och religion? Det bästa hade kanske varit att i det läget, när det varken fanns dom eller erkännande, att ta upp det som en detalj? Som ett av flera tänkbara motiv?
Aftonbladet valde att avslöja pojkarnas religion och den enes extrema blogg, medan t.ex. Sydsvenskan inte skrev någonting om det eftersom det fortfarande inte var fastställt vad som hänt och vilket motivet var. Den ansvariga utgivaren menade att de inte "mörkade" någonting, utan att det handlade om att ha säker information innan man går ut med uppgifter.
Helin svarade att Aftonbladet valde att skriva om det för att "hysch hysch" leder till onödiga spekulationer och i slutändan eventuellt risk för hat.
Jag tror att nöjestidningar kanske väljer att avslöja mer för att dom vill sälja mer, dom lever ju mer på lösnummerförsäljning.
I fallet med dom här killarna skulle jag som anvarig utgivare varit väldigt försiktig, särskilt med tanke på pojkarnas låga ålder. Jag skull kanske ha nämnt att dom hade extrema åsikter, men jag skulle inte ha antytt religiösa sådana, och jag skulle inte nämnt bloggen (isåfall skulle dom ju kunnat identifierats väldigt enkelt). Jag skulle nog bara nämnt ålder och att dom bor i Malmö, och att dom tydligen känt offret (eftersom Daniel enligt polisen kände sin/sina mördare då han frivilligt öppnade dörren för den/dom).

Debattartiklarna som vi läst om namnpublicering har båda sina poäng, men jag tycker ändå att man skall vara försiktig med namnpublicering. Hadenius menar att mordet på Engla eventuellt kunnat förhindrats vid en tidigare namn- och bildpublicering av Eklund. Jag är lite osäker på detta; hur skulle det ha gått till? Hans namn kom ju upp vid mordet på Pernilla, men han kunde inte bindas till det. Det fanns väl andra misstänkta också, och att gå ut med alla dom hade kanske inte förändrat någonting gällade Engla. Man visste ju inte då att det var han. Börge Hellström påpekar att risken finns att allmännheten tar lagen i egna händer om utpekade gärningsmän namnges eller om tidigare förbrytare anges, särskilt när det gäller sexualbrott. Samtidigt kan anhöriga till brottslingen råka illa ut. Detta håller jag nog mer med om, Hadenius teorier tror jag riskerar vara för skadliga för oskyldiga.
Publicering kan leda till ett hetsigare klimat i samhället, och det gagnar ju inte heller allmänheten och dess intressen...

Blogginlägg A

Jag har valt ut två nyheter att analysera, en ur svenska medier och en ur italienska medier. Båda nyheterna har blivit något av en följetong, där båda omskrivs varje dag, ofta med en ny vinkling.

Nyhet 1:
Den svenska nyheten är mordet på 24-åringen på Hisingen i helgen som gått. Både GP och Aftonbladet har gett nyheten stor plats, där artiklarna varit ganska lika. Gp har dock fördjupat sig lite mer (förmodligen för att mordet skett i GBG), med artiklar om vännerna och deras sorg och liknande. Intressant att notera är att GP den 18/2 valde att gå ut med namnet på den mördade. Artiklarna har haft lite olika vinklingar, i onsdags skrev både GP och Aftonbladet om att 24-åringen tidigare blivit överfallen och undrade om det hade något med mordet att göra.

Nyhet 2:
Den nyhet som dominerat italienska medier är nyheten om att chefen för "La Protezione civile" (nationell räddningstjänst som rycker ut vid katastrofer. Ursäkta, men jag kommer inte på vad vi kallar dom på svenska just nu) haft fuffens för sig med Berlusconi. Berlusconi skall ha gett "räddningstjänsten" olika uppdrag vilka den tjänat pengar på (uppdrag som egentligen inte berörde räddningstjänsten). Vidare skall Berlusconi ha gett chefen, Bertolasi, kvinnor som utförde sexuella tjänster som tack. Mycket tjänster och gentjänster, allt är lite komplicerat för utredningen är fortfarande igång så man vet inte säkert vad som hänt. Lite intressant är att Bertolasi nyligen utsetts som minister av Berlusconi (som svensk undrar man ju varför han skulle bli minister när han aldrig tidigare arbetat med politik. Men med Berlusconi i täten fungerar det så; han nominerar f.d programledare, Big Brother-deltagare m.m.). För var dag som går framkommer nya detaljer och artiklarna tar ny riktning.

Björn Häger skriver om nyhetsvärdering och han hänvisar till att nyheter ofta väljs ut enligt modellen: VINKELN. Denna innebär att nyheterna har större chans att bli nyheter om dom uppnår vissa kriter. Dessa kriter kan vara: nyhetens vikt, ju fler döda och skadade desto "bättre", icke-normalt: en ovanlig händelse, sensationell och oväntad. Häger ger exemplet att självmordsbombare i Irak är vi vana vid, men skulle det ske i Paris så skulle det snabbt bli en världsnyhet. Elitpersoner som kändisar och kungafamiljen, lättbegripliga nyheter, konflikt, nytt, närhet i tid, rum och kultur är också viktiga kriterier.
Nyheten om 24-åringen uppfyller i stort sett alla dessa kriterier, dock inte den om elitpersoner. En ung man som mördas en vanlig lördags kväll i GBG helt oskyldigt är både sensationellt och nära i tid, rum och kultur. Det är lättbegripligt och ovanligt.
Nyheten om Bertolasi är av ett annat slag, den innehåller en stor moralkonflikt. En person som tidigare blivit otroligt hyllad för sina insatser, både i Italien (t.ex. under jordbävningen i L'Aquila förra året) och utomlands (senast under katastrofen i Haiti) tros ha mottagit både prostituerade och pengar. Även denna nyhet är oväntad, nära i tid, rum och kultur, är ny och innehåller elitperoner. Dock innehåller den inte döda eller skadade.
Jag anser att dessa två nyheter representar respektive medier ganska bra. I Sverige är det vanligt att ge stor plats åt nyheter av detta slag, där man följer den mördades familj, mördarna och deras straff m.m. I Italien är det desto vanligare med nyheter av typen ovan, politiska skandaler. Bara för några månader sedan fylldes medierna i veckor om nyheten att Lazios regionschef brukade köpa tjänster av prostituerade trans. Dessutom fanns flera poliser inblandade som hotat och tagit emot mutor. Efter några månader dog en av "transen", och efter ännu ett tag en annan. Ingen mördare har hittats.

En annan intressant sak som jag lagt märke till är att nyhetsutformningen är ganska lik om man jämför Italien och Sverige; den tycks vara uppbyggd på samma sätt och innehålla liknande nyheter. Om man tar tisdagen den 16/2 som exempel så hade både svenska och italienska medier samma nyhet: tågkrocken i Belgien. Detta är en nyhet som ligger nära båda länder både i tid, rum, kultur osv. Både italienska medier och svenska medier skrev om andra medier; italienska om RAI's höga tittarsiffror i sändningen av deras motsvarighet till Melodifestivalen, svenska skrev om att Gynning skulle ta över som programledare för Förkväll. Båda skriver om olika skandaler; Italien om Bertolasi, Sverige om Röda Korsets kick-off som kostade 157 000 kronor. Lokala nyheter handlar i båda fallen ofta om trafikolyckor.
En sak som skiljer medierna åt är att svenska medier skrivit väldigt mycket om OS under veckan som gått, medan italienska medier knappt skrivit något...

Hoppas att mitt inlägg inte blivit så långt att man inte ens orkar läsa det, men detvar en rolig och intressant uppgift som engagerade. Skall försöka att hålla det kortare nästa gång!

Nu när jag väl skapat en blogg kan jag ju faktiskt skriva något i den, ifall någon skulle vilja läsa..
jag tror att alla, intresserade av journalism eller inte, känner till en del om Italiensk media och hur den fungerar. Efter ett antal år här är det inte längre så mycket som förvånar mig, men häromdagen lyckades jag iallafall bli det ändå. När jag kom hem från jobbet i måndags kväll slöade vi lite framför tv:n och kollade på Grande Fratello (den italienska versionen av Big brother. Jag vet, jätteintressant och stimulerande program för hjärnan :-)Där blev en av deltagarna diskvalificerad för att han sa en ful svordom! Ärligt talat tror jag att han var den enda vänliga, trevliga och respektfulla deltagaren i denna versionen. Men att han sa en svordom för att förstärka en sak som han berättade för en annan deltagare har retat upp Vatikanen och många tidningar har skrivit om hur dåligt han uppfört sig och krävt att han kastas ut. I ett program (och tv för övrigt) där tjejerna inte gör annat än att gå runt halvnakna hela dagarna, där uttalade kristna har sex med "främlingar", där de skriker och svär på varandra hela tiden (där guds namn inte är inblandat dock), och där de till och med slåss, har en ful svordom förolämpat publiken och protestanterna. Men allt det andra då, är inte det förolämpande? Media självständig från staten (och kyrkan) var ordet...

Blogg för journalistikkursen

Nu har jag fixat en blogg vilken behövs för uppgifterna i journalistikkursen...