Blogginlägg C

Jag har läst boken "Svensk maffia" av Lasse Wierup och Matti Larsson, vilken är en kartläggning av Sveriges kriminella organisationer. Boken skiljer sig nog en del från övriga böcker på listan, då den i stort sett är en faktabok och ingen direkt skönlitterär roman. Författarna har delat upp boken i olika kapitel, där varje kapitel diskuterar en organistion (ett kapitel för Bandidos, ett för Hells Angels osv.). Organisationernas uppkomst skildras, samt individuella medlemmar. Avhoppade gängmedlemmar och polisen får komma till tals och förklara hur organisationerna ser ut och arbetar.
Som sagt är det en bok fylld av fakta, skriven på ett rakt och enkelt sätt utan skönlitterära "utsvävningar". Allt som skildras i boken är sanning, författarna hänvisar till polisens uppgifter, domstolsbeslut m.m. Även om det är en faktabok så blir den aldrig långtråkig eller tung att läsa, tvärtom är den väldigt intressant. Förmodligen för att ämnet är intressant, men också för att författarna ändå lyckats skriva på ett "roligare" sätt. Flera gånger inriktar dom sig på enskilda medlemmars liv och berättelser, vilket dom skildrar som en historia. Författarna är väldigt kunniga (Wierup t.ex. är en reporter inriktad på organiserad brottlighet), vilket märks även om dom själva inte tar stor plts i berättelsen. Vid ett tillfälle bara märks deras närvaro och dom blir personliga: när dom intervjuar en kille i förorten som verkar allmänt galen och farlig, vilket dom kommenterar med en viss oro för sig själva. I övrigt är boken väldigt objektivt skriven, det förekommer inga personliga värderingar eller förebråelser. Inledningen när dom beskriver "maffians" framväxt och dom frågar sig varför killar går med i sådana här gäng, är väldigt intressant.

Denna bok är utan tvivel en bok som är byggd på fakta och därför absolut kan kalla sig för en sann bok. Överlag tycker jag dock att det är okej att blanda sanning med lite fantasi, att skriva en hel bok utan påhittade stycken kan vara svårt och kanske göra boken mindre attraktiv att läsa. Men, jag tycker absolut att man då på framsidan skall skriva att det är en bok som är baserad på sanna händelser, inte att det är en sann bok. Då har man garanterat sig för eventuella diskussioner och problem. New journalism är absolut ett intressant sätt att skriva på, och det är förmodligen en stil som kan göra det lättare för många läsare att ta till sig allvarliga händelser och förstå problemen runt omkring. Att bara läsa en faktaartikel om misshandel eller våldtäkt är ju inte lika lättförståeligt som att läsa hur t.ex en slagen eller våldtagen kvinna verkligen upplever situationen, vad hon får utstå och varför hon inte får/vågar fråga om hjälp osv.
Fast, författaren måste ju ända försöka vara objektiv, och det är viktigt att han/hon gjort en riktig bakgrundsresearch och satt sig in i ämnet den skall skriva om, för att undvika att något vinklas eller missförstås.

Angående debatten om Gömda och Liza Marklund har jag alltid tyckt att den överdrivits. Visst, jag kan förstå att folk är upprörda över att Marklund insisterar och säger att hela boken är sanning, om det nu kommit fram att det inte riktigt var så (hennes trovärdighet faller ju, vilket är något av det viktigaste en journalist har), men samtidigt förstår jag inte vad det gör för skillnad för själva berättelsen och budskapet. Berättelsen låter oss förstå hur en misshandlad och förföljd kvinna lever, sen om just denna berättelsen var överdriven så spelar det väl ingen roll. Faktum kvarstår: det är ett stort problem som samhället måste försöka tackla bättre. Budskapet ändras inte vare sig boken är helt sann eller inte. Och det viktiga är ju att budskapet når fram...